“SANNINGEN TILLHÖR ER” – DISCLOSURE DAY KUNDE INTE VARA MER RELEVANT
Precis hemkommen från biovisningen av Steven Spielbergs nya ”alien-film” Disclosure day, och är faktiskt helt omskakad. Hur ska jag kunna berätta om den omvälvande filmen utan att spoila för mycket? Jag gör ett försök.
Spielbergs övertygelse
För det första. Det här är inte fiktion. Spielberg säker rakt ut i en intervju att filmen inte ska ses som science fiction, utan som en spegling av verkligheten. Det är ingen hemlighet att Spielberg tror på utomjordiskt liv och att långt utvecklade civilisationer som besöker Jorden sannolikt har goda intentioner. Han har med ”E.T.” och ”Close Encounters of the Third Kind” stått för några av de ytterst få positiva skildringarna av utomjordiskt liv som Hollywood producerat, och säger att han inspireras av verkliga händelser och vittnesmål.
Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut
Filmen har ett namn som är förvirrande likt visselblåsar-dokumentären ”Age of Disclosure” som släpptes i höstas – den överlägset mest inflytelserika dokumentären inom ämnet – och det är förstås inte heller någon slump. I relation till ”E.T.” och ”Close Encounters” känns den här mer som verklighet än fiktion, just på grund av det som parallellt sker på den politiska arenan inom ämnet i USA. Pentagon har just släppt sin tredje omgång UFO-filer. I filmen säger en nyhetsläsare att ”Sanningen tillhör er”, medan verklighetens original-visselblåsare David Grusch uttryckte exakt samma andemening i ett uppmanande anförande framför Kapitolium DAGEN INNAN premiären av Disclosure Day: ”Låt folket bedöma faktan själv”. Förstår ni då vad jag menar när jag säger att filmen inte kunde vara mer relevant, och att gränsen mellan verkligheten och fiktion suddas ut allt mer?
Maktelitens osynliga men försvagade hand
Innan jag går in på några av de ämnen som filmen tar upp så behöver jag adressera vad som åtminstone jag tycker är en elefant i rummet. ”One eye”-symbolismen på filmaffischerna. De olika filmaffischerna visar olika versioner av ”Allseende ögat”, vilket är hemliga maktelitens signum. Visselblåsare har berättat att det är ett sätt för dem att visa att de står bakom en produkt genom en osynlig hand, vilket vi ser på allt från frimurarsymboler till dollarsedeln och musikvideor. Säg den världsstjärna som inte poserat med endast ett öga synligt. Googla och du kommer bli chockad. Makteliten har en ockult tro som säger att de måste visa sitt inflytande öppet för att karman för deras handlingar ska landa på folket som tillåter det, vilket givetvis inte stämmer. Men de är under stor press, och de har inget val än att delta i det stora avslöjandet som nu sker av den utomjordiska närvaron. Däremot försöker de styra narrativet mot rädsla, men sanningen stiger till ytan med sådan kraft att inte ens de kommer att kunna kontrollera det för evigt. Något som jag saknar i filmen är högt utvecklade ”mänskliga” utomjordingar. Istället porträtteras alla utomjordingar som olika former av ”greys”, vilka upplevs som obehagliga även om några av dem har havsdjupa ögon att drunkna i. Att deras sätt att kontakta oss främst är genom att “ta över” oss är också gravt missvisande, även om det i viss mån sker. På samma sätt finns det en sanning i att det främst är dessa typer av raser som “kraschat” på Jorden. Filmen gestaltar även den kamp som pågår bakom kulisserna mellan hemliga makteliten och olika utbrytarfraktioner, där visselblåsare försöker avslöja sanningen samtidigt som makteliten inte skyr några medel för att stoppa dem, med bland annat Edward Snowden (CIA) och Bob Lazar (Area 51) som verklighetens förebilder. Men Disclosure Day innehåller så pass mycket avslöjanden att den blir en positiv kraft i sig själv oavsett om det finns mörka krafter som haft ett finger med i spelet i skapandet av filmen eller inte.
Vilda djur som “screen memories”
Vad är det då som ”avslöjas” genom filmen? Väldigt mycket! En nyhetsuppläsare säger rakt ut att USA:s regering ända sedan UFO-kraschen i Roswell 1947 har tillvaratagit kraschade rymdskepp, forskat på utomjordisk teknologi och tillfångatagit utomjordiska besökare. Men det är även mängder av andra fenomen som avslöjas i filmen på ett eller annat sätt. Telepati. Kanalisering. Bortföranden. Fjärrskådning. Astralresor. Fjärrstyrning av människor. Osynlighetsteknologi. Ett ämne som filmen lite förvirrande marknadsförts genom är närgångna djur, som i filmen visar sig representera så kallade ”screen memories”. Fenomenet är välkänt inom UFO-kretsar och innebär att utomjordiska besökare framställer sig som djur för att personen inte är redo att se deras verkliga utseende ännu, medan vittnena i hypnos kan hitta vad som döljer sig bakom ”täckminnet”. Ugglor verkar vara en vanlig gestalt, vilket bland annat ET Persson tagit upp många gånger i sin podd ”UFO bortom rimligt tvivel”. När jag funderade på detta i bilen på vägen hem så dök ett minne upp för mig. För ca tio år sedan satt en liten uggla på en låg trädgren på vår tomt, och vi kunde gå så nära som några meter och titta den i ögonen utan att den flög iväg! Fenomenet screen memories i filmen hintar också om att utvecklade raser kan omforma vår verklighet, eller rättare sagt vår uppfattning om verkligheten – vilket i sin tur hintar om att verkligheten skapas i vårt medvetande snarare än att vi upplever en objektiv fysisk verklighet.
En förberedelse
Självklart är denna film en förberedelse. Det är ett sätt för makteliten att testa hur redo mänskligheten är att ta in denna typ av information, men också för att göra oss mer redo för det oundvikliga. Avslöjandet om de utomjordiska civilisationernas närvaro på Jorden nu och genom historien är nämligen just oundvikligt, och det vet makteliten. Frågan är istället hur, på vilket sätt och genom vem som avslöjandena kommer. Genom skepp som visar sig offentligt? Genom inre upplevelser och budskap? Genom makthavare och massmedia? Enligt mig så kommer det med all säkerhet inte att ske på det sättet som det gestaltas i filmen, men det är en Hollywood-produktion och då behöver skeendet vara tillspetsat och slagkraftigt. Och slagkraftigt är det. Jag kände mig helt skakad efteråt, speciellt av slutscenen. När jag såg nyhetsuppläsaren kommentera de läckta videorna av hur myndigheterna tar tillvara kraschade skepp och kroppar så såg jag mig omkring bland biobesökarna där de flesta troligen inte befinner sig i UFO-communityt. “Ser ni också det här?” tänkte jag, och mitt i all “fiktion” så blev det högst påtagligt hur denna rörelse som tidigare tillhört ett fåtal vittnen och entusiaster nu håller på att nå mainstream. Så oavsett hur utomjordingarna porträtteras, och oavsett om makteliten har haft en hand med i produktionen, så är filmen en positiv kraft – en viktig del av disclosure-processen som utvecklar sig framför våra ögon på alla områden samtidigt. På himlen, på bioduken och på nyheterna.
Steg för steg inser vi som mänsklighet att vi inte är ensamma, och att vi aldrig har varit ensamma.