Kosmisk poesi
I Marias gamla anteckningsbok som jag hittade häromdagen fanns det några sidor med vad jag skulle beskriva som kanaliserad kosmisk poesi. Vackra rader med stora ord om den kosmiska evigheten, abstrakta och precisa på samma gång. Även det inte går att ”förstå” innehållet så kan du genom att ta några djupa andetag och öppna din intuition låta de poetiska raderna höja dig högt upp i Kosmos oändlighet.
“FRED”
”FRED är ett tillstånd av evinnerlighet. En båge utan slut. Mjuka rörelser av Ljus i Oändlighetens mörker. Varje ögonblick är en ny ögla på evighetens nät av ljustrådar.
Allt hör samman i ett enda stort svallande hav av orgasmiska ljusexplosioner. Böljande vågor. Strömmar av gudomliga strålar. Livfyllda kokonger. Dåsande andhämtningar av flämtande liv, som yrvaket väckts till den kosmiska dansen av tonslingor och färgskiftningar. Mitt i det virvlande kaoset går den yttersta balansen att finna. Sandkornet i Galaxens poetiska karusell.
Dårskap och kärleksfull livlighet. Tystnad och ljuva melodier. Skrapande, vässande och utplanande rörelser. Sandiga orkaner och fuktiga slöjor. Utvidgande och sammandragande kroppar av hetta och kyla.
I all denna villervalla finns den sammanhållande kraften. Den som upprätthåller balansen i stort och smått, och ser till att hela det vackra regalskeppet håller balansen på sin eviga resa genom Kosmos.
Där, mitt i det svarta hålet råder den slutgiltiga friden. Där står tiden stilla. Där har rummet kollapsat in i sig själv. Där råder ljudlöshetens förlösande frid. Där råder Nuet bortom alla lager av Nu. Det är där vi finner den absoluta friheten. Där råder FRED”.
“Evigheters evighet”
”De kosmiska vågorna böljar fram och tillbaka. Pendeln svänger taktfast i Oändlighetens hav. Vi vet inte vart vårt regalskepp för oss. Vi känner ännu inte till vår slutgiltiga destination. Men vi dras med i det starka flödet som för oss framåt mot nya höjdpunkter och extaser, mot nya djup och nollpunkter, mot den nya vilan i det eviga Nuet.
För varje dag av framåtrörelse och expansion, och för varje natt av befästande och vila, så uppnås nya dimensioner av levnadsformer. Samband läggs till samband. System fogas till system. Lager läggs till lager. Nätverket av Ljus vecklar ut sig. Moder Spindel spinner sitt nät.
Mitt i allt detta finns centret, den vilande mittpunkten i dragkampen mellan expansion och regression. Det är där friden råder, och när varje själ finner sin egen inre mittpunkt av vila och perfekt harmoni, då råder den yttersta friden, i det lilla såväl som i det stora, i det enkla såväl som i det komplexa.
Det lilla innefattar det stora, och det stora innefattar det lilla. Varje ny ask innehåller en ännu mindre ask, och omges samtidigt av en ännu större ask. Varje oändlig rymd omges av en ännu större oändlig rymd. Den allra största oändligheten ryms i det allra minsta, och i det allra minsta ryms någonting ännu mindre, som i sin tur rymmer en ännu större oändlighet…
Och så fortsätter det, i all evigheters evighet”.
